dreamcake

Sitter nu här när jag borde vara ute och träna med Kakan.
Tänk att allt påverkar hur ens liv fortsätter. Små saker som att man bränner sig på en plåt lär man sig att i framtiden inte ta i plåtar som är varma. Eller min Mormors sjukdom lär mig att se på livet på ett helt annat sett. Läste igår min kompis Ellis blogg och där skrev hon om att på det mesta kan man ställa följd frågan :Varför?
Varför måste man bränna sig för att lära sig att inte ta i varma plåtar?
Varför måste någon i ens närhet bli sjuk innan man förstår att just den sjukdomen är så svår för anhöriga?
Varför måste vissa dö innan deras liv äns börjat?!
Idag va min mamma med Sessans unge till vetrinären. Hans ben var felstälda och dom var där för att kolla om det fanns något att göra åt dom. Det visade sig att det inte fanns något att göra och att han aldrig skulle kunna gå på dom. Så jag får ett samtal från min mamma att vi måste avliva honom. Jag visste nog innan att han inte skulle bli bra men när jag fick höra det släpptes alla spärrar. Jag är en sådan person som inte klara att folk ser mig gråta. Så efter att ha försökt att lugna mig och kommit fram till att jag inte kommer klara det låste jag in mig på toa och grät som ett litet barn. Efter tre försök till att lugna ner mig lyckades jag och gick ut.
Nu håller jag på att trösta mig med cotton fluff, vinegar chips och Sean Patrick Flanery.
Men en en tänke kvar står....
Varför får inte alla leva ett liv där dom kan få uppleva saker och lära sig av att ta i varma plåtar.
                                           Blue blev en vecka och två dagar.