dreamcake

Sitter nu här när jag borde vara ute och träna med Kakan.
Tänk att allt påverkar hur ens liv fortsätter. Små saker som att man bränner sig på en plåt lär man sig att i framtiden inte ta i plåtar som är varma. Eller min Mormors sjukdom lär mig att se på livet på ett helt annat sett. Läste igår min kompis Ellis blogg och där skrev hon om att på det mesta kan man ställa följd frågan :Varför?
Varför måste man bränna sig för att lära sig att inte ta i varma plåtar?
Varför måste någon i ens närhet bli sjuk innan man förstår att just den sjukdomen är så svår för anhöriga?
Varför måste vissa dö innan deras liv äns börjat?!
Idag va min mamma med Sessans unge till vetrinären. Hans ben var felstälda och dom var där för att kolla om det fanns något att göra åt dom. Det visade sig att det inte fanns något att göra och att han aldrig skulle kunna gå på dom. Så jag får ett samtal från min mamma att vi måste avliva honom. Jag visste nog innan att han inte skulle bli bra men när jag fick höra det släpptes alla spärrar. Jag är en sådan person som inte klara att folk ser mig gråta. Så efter att ha försökt att lugna mig och kommit fram till att jag inte kommer klara det låste jag in mig på toa och grät som ett litet barn. Efter tre försök till att lugna ner mig lyckades jag och gick ut.
Nu håller jag på att trösta mig med cotton fluff, vinegar chips och Sean Patrick Flanery.
Men en en tänke kvar står....
Varför får inte alla leva ett liv där dom kan få uppleva saker och lära sig av att ta i varma plåtar.
                                           Blue blev en vecka och två dagar.

Nu har vi haft första träffen. Gör roligt!! Jag hade fem stycken som anmält sitt intresse till träffen, men när vi startade var vi åtta. Jag hade planerat en aktiv promend med olika kontakt övningar. Det funkade bra alla hundarna klarade de utan större problem. En del va att man skulle kalla in sin hund genom gruppen (detta va i slutet så hundarna hade hunnit känna in varandra). Här trodde jag att Kakan skulle springa och hälsa på dom andra hundarna, men hon va sååååå duktig! Ett hit och hon kom med världen fart (stolt). Här var de två små hundar som hade lite problem. Dom stog bara kvar och titta på sin ägara. Jag försökte komma med lite förslag på hur dom skulle göra, men jag tror det är svårt att vara med i gbk och ta hjälp från någon som är yngre. Men men de ger sig nog med tiden att man lyssnar och hjälper varann.
  Jag blev lycklig så att de bubblar i hela kroppen (lite som när man är kär) när vi avslutade med en platsläggning och alla hundarna låg där så fint. Då kände jag att här har jag startat något bra :).

Har idag igen varit ute och tittat på Nork lundehund. Dom verkar helt underbara, kanske lite för bra :). Funderar på att ringa en uppfödare eller rasklubben och prata med dom lite om deras ras om den är så bra som det låter.


Sikta mot månen. Missar du hamnar du bland stjärnorna!

Äntligen är ungarna här!! Igår kom dom två små sötnosar. En liten tjej som ser ut som sin mamma och en svartvit pojk. Sessan tycker inte att dom är riktigt lika söta och gulliga som vi. Så snabbt som jag och Madde lämnar rummet kommer hon efter, vill inte riktigt vara ensam med dom. Men den lilla tjejen skriker och då kan hon inte låta bli att springa ditt och titta till dom. Om hon inte tystnar då kommer tar Sessan med henne till soffan och tycker att vi ska ta hand om henne och inte mig emot. 
Kakan har idag varit hos Rolf och kollat sina ögon. Nu så är det ögan salva som gäller. Det är därför som Kakan inte får vara här ute med mig och ungarna + att hon troligen skulle stressat Sessan under själva trycka ut ungar perioden. Så nu får hon vila för på onsdag kommer jag hem till henne igen. 
På lördag gäller de med HHM, skoj jag längtar. 
                                                  Sikta mot stjärnorna!  

Nu var de visst länge sen jag skrev sist. Ja jag vet jag är sannslös, men nu kommer det en uppdatering. 
Det går bra med Hålanda Hundmöten. Vi ska ha våran första träff den 23 maj och de ska bli jätteskoj. Vi har hunnit bli 6st och de är ganska lagom till att börja med ;). Jag har tänkt med en aktiv promenad till våran första träff för att hundar och ägare ska kunna lära känna varandra.
Med träningen går det bra. Kakan är så duktig, den som förstör det är jag. Jag är ivägen och litar inte på att hon ska klara saker, men när hon väl gör de kommer jag på mig med att  litat på henne.
Igår tränade vi appotering i vatten. Vi började med en boll för att hon skulle få upp farten sen gick vi över till dumin. Hon va så duktig, väntade tills jag skickade henne och lämnade de till mig varje gång "Stolt".
Idag trännade vi lydnad och freestyle men det är inte det som är det roliga, nog för att hon va grymt duktig. Det roliga var att när vi trände stog det en tant på sin balkong och kommenterade. Jag sa sitt, tanten sa sitt, kakan sätter sig och tanten säger nej men titta.  Jag säger vinka, tanten mumlar vinka, kakan vinkar tanten utbrister "så lyfter hon på fram bentet" och "hon förstår ju allt." Jag tittar på Madde som va med och tränade oss, hon sitter och försöker hålla sig för skratt. Nog för att vi bra tränade ett helt nytt trix men klart att man blir glad när någon tycker att vi är duktiga eller ja hon tyckte att Kakan va duktig(och de va hon).
 Ja de va en nog allt för nu.
                                                                     Sickta mot månen om du missar hammnar du ändå bland stjärnorna. Ha de bäst !