dreamcake

Nu ska jag ta studenten om ungefär en vecka. Alla kurser tar slut och betyg sätts.
Idag skulle jag varit hos min lärare Gunnar och grillat med vatten och samhälleklassen, men blev sjuk så nu sitter jag här ensam istället. Det är rätt bra för då kan jag i lugn och ro skriva och tänka utan att någon hänger över skärmen.
 Tre år... Jag kommer ihåg första dan när vi satt i aulan och blev indelade i klasser. Mamma tyckte att jag skulle byta till Joruns klass. Jag kan säga nu att jag är glad att jag inte gjorde det.
De kompisar som jag har fått under de här åren är dom bästa kompisar jag har eller haft. (Ta nu åt er för det här kommer från hjärtat)
När jag tänker till baka på innan jag började här ute i Lysekil så trodde jag att jag hade bra kompisar. Men då viste jag inte hur en riktigt bra kompis skulle vara. Man ska kunna skratt, gråta, berätta om allt, hitta på gör dumma saker och göra dom utan att skämmas, prata känslor, berätta om snygga killar, sitta på cafe i Irland och titta på snygga killar, åka till Irland, festa och veta att man inte kommer att bli lämnad ensam, kunna sitta ute och kissa och sjunga national sången och sitta tyst och bara ta det lungt tillsammans. Tänk vad mycket vi har hunnit med på tre år.
Träffas.
Bli vänner tack vare en skitnödig Madde och en brädspeland Elli.
Blivit kära. 
Baka gud vet hur mänga kakor. 
Blivit utslängda från Sara.
Räddat Lasse glassgubbe.
Badat nakna i havet i mars.
Blivit galna i Bonndock Siants.
Flyttat.
Åkt till Irland.
Sara har åkt till spanien. 
Glömt tvätten.
Fått reda på att man inte kan stav och har en anledning till det.
Fått höra att man kommer bli saknad när man har slutat.
Sett Lasse glassgubbe bli kär.
Åka båt i kuling.
Tro att båten har gått sönder när man är ute i kuling.
Dödat x antal djur.
Kommit på en udda lek med poäng. 
Ja listan kan bli hur lång som helst.
Det är inte bara mina kompisar jag vill tacka för att det har blivit tre så här bra år. Jag vill tacka Sussana våran extramamma. Och så vill jag tacka alla mina lärare utan dom ingen skolgång. Ett extar stort tack till Gunilla eller som jag har kallat henne min dyselxitant. Hon har hjälpt mig att förstå att jag inte bara är efter och därför inte kan stava utan att jag har ett handikapp (gillar inte de ordet men) som stör mig. Och det som gjort henne så stor i mina ögon är att hon inte bara har hjälp mig utan även min syster. Matilda fick hjälp av Gunilla även fast hon inte var hennes elev! Det tyckte jag är storhjärtat. Så tack Gunilla att jag fick vara din sista elev.
Sikta på månen. Hamna bland stjärnorna